katrinleverlivet

Dagarna bara springer iväg. Kan inte fatta att tiden går så fort. Nu är lille Zakaria snart sju månader, och jag som knappt ens har vant mig vid tanken på att jag har en son och är mamma. Bara en tidsfråga innan lillkrabaten börjar krypa. Förflyttar sig nu men baklänges och sidleds, snurrar runt på alla håll utom framåt =)

Förra veckan var grymt bra. Äntligen kom min Anki aka Ana Banana hem till oss igen. Två år har gått sen vi sa hejdå på stationen vid Dragoland. Inte trodde jag så mycket skulle hända innan vi sågs igen.
Fast även om mycket har hänt oss båda är vi på ett sätt samma Anki och Katrin som förr.
Så glad jag är att hon är hemma igen. Men knappt hinner hon hem innan hon ska hälsa på sin kärlek..lite gulligt.

Nu får vi se vad det blir, kanske ett jobb om vi har tur. Först till kvarn mellan mig och Amour. Fast jag håller tummarna, jag är redo!!

En vecka har gått. Fort går tiden när man har kul. Lägenheten blev uthyrd till slut, underbart. Lätt stressande att nästan sitta med tre lägenheter, ironisk när man har letat och letat och plötsligt har två förstahandskontrakt. Så blir man inte av med den. En jätte tegelsten som har lossats från mina axlar och vi kan pusta ut.

Åkte på en minisemester ett par dagar med Tessan innan helgen. Tanken var att vi skulle vila upp oss en aningen utan våra bättre hälfter. Det blev en riktigt mysig tur till Sandviken, eller turen i sig var för j**lig. Zakaria skrek hysteriskt från Lund till Sandviken, som då kändes som en biltur på typ 5 timmar. En mammas hormoner fick sättas på prov. Men vi kom fram och frågan hur mycket mer utvilade vi blev, men mysigt var det!

Idag har vi plockat och fixat här hemma. Zakaria har hållt låda! Han pratar och skriker högt, rullar runt och grejer. Fullt upp precis hela tiden, sjukt så mycket energi en sån liten människa kan ha.

Veckan som kommer blir en bra vecka!

kram Katrin

Efter en lång natt med många vakna stunder och en liten kille som inte alls ville sova, ligga still eller överhuvudtaget vara medgörlig.

Dessutom vaknade mannen med migrän utan dess like. Stackars var tvungen att stanna hemma från jobbet till och med. 
 
Lillkillen blev stor igår, 6 månader redan. Tiden går så fort och han utvecklas för varje dag. Ingen liten bebis längre, eller det har han kanske aldrig varit. Men nu är han så rolig. Man kan skoja, leka och få ett uttyck tillbaka. Det blir mycket skratt men också några bestämda skrik. Sitter hur stadigt som helst nu, börjar tro att han knappt kan vänta på att få kunna börja krypa. Känns som att han vill kunna röra sig, kommer väl bli i ljusets hastighet när han väl börjar.
Igår såg Zakarias hår"tuss" mitt uppe på huvudet ut som jag hade rullat det på spolar. Sjukt kul! Han kommer nog bli rejält lockig när det blir mer hår.

Idag skiner solen, beställer inget mer regn idag. För idag ska jag ut med vagnen. Ska försöka få den där **** lägenheten uthyrd. Men det ligger ju på andra sidan stan så det är ett projekt.
Inga fler som hoppar av i sista sekund tack!

Ha en härlig dag!
Kram

Farbror Mike och den lille.

..av kläder och annat som behöver tvättas. Galet att få tvättid här i huset. Blev rejält bortskämda där vi bott senast med att få tid nästan samma sag. Här är det knökat i 10 dar framöver. Hjälper inte heller att den ena maskinen är kaputt. Hjälp!

Vaknade till nästan högsommarvärme, svettigt värre! Undrar om det liksom var sista rycket med värmen och att det är hösten som komma skall. Tiden får utvisa.

Riktigt nice besök idag av Micke och fjällan. Så trevligt att ses och hinna hänga lite. Farbror Mike var ju mer eller mindre en lekfarbror och underhöll Zakaria tills han tjöt av skratt. Nu får mamma och pappa mycket att leva upp till de närmsta dagarna.

Börjar snart räkna ner dagarna till Anki kommer hem. Snart två år sen vi sågs, men nu hoppas jag att vi ska hinna med att hänga och ta igen förlorad tid! =)

Nu väntar sista berget av tvätt i tvättstugan!

Love

Nya tider minst sagt!
Oj vad mycket som har hänt sedan sist. Får väl nästan säga att bloggen får startas om från början för det är verkligen så längesen jag skrev senast.
Senast var jag mer eller mindre nygift på Zanzibar.
Är fortfarande gift men med en ny familjemedlem.
Åkte hem till Sverige september för ett år sen för att förbereda med att leta efter ett nytt hem till mig och Amour. Också försöka mig på det mer eller mindre omöjliga att hitta oss jobb.
Amour kom månaden efter, glad i hågen och med energi att jobba järnet. Men det blev inte riktigt så.
Allt visade sig ganska svårt när man hade varit ifrån "hemma" i ett år. Inget funkade så enkelt som man alltid har trott. Att dessutom vara gravid gjorde kanske inte saken bättre.
Efter flera månader omkring flyttande hos kära vänner som ställde upp, hade vi turen genom en vän att hitta en lägenhet som passade oss. I samma veva lyckades jag med att faktiskt få ett jobb. Blev dock inte riktigt som vi hade tänkt oss. Att vara gravid var helt ok, men lyckades med att få mastodont foglossning...ja alltså att höften lossnar. Inget jag ens önskar min värsta fiende. Ett helvete rent ut sagt att ta sig igenom, det som gjorde att jag klarade mig igenom det var vetskapen om att vår Zakaria fanns, min underbara Amour och fantastiska vän Therese. Utan er vet jag inte hur jag skulle ha klarat det.
Zakaria kom till världen i mars 2011 och plötsligt var vi en familj, en familj på riktigt liksom. Tror nog att de där 9 månderna är ett måste för att förbereda sig mentalt vad som väntar en. Helt sjukt är det! En ny liten människa.

Sommaren kom och försvann precis lika fort. Hann med nöd och näppe doppa min lekamen i det minst sagt kalla havet. Får ta igen alla missade bad nästa säsong.
I augusti vände det, iallafall när det gällde egen bostad. Äntligen fick vi ett första handskontrakt. Eller nej, vi fick två!! Dilemma!
Det har iallafall slutat någorlunda gott med att vi har en härlig lägenhet som är vår och där vi verkligen får plats.

Zakaria är redan 6 månader om ett par dagar. Helt otroligt vad tider går! Minst sagt klyschigt att säga sånt men det är sant. Tiden har rusat iväg. Just nu är min största önskan att få sova en hel natt. Ens önskningar ändras radikalt när man får barn. Han är hur som helst en lång och ståtligt kille som om han fortsätter i denna takt blir säkert en 2 meter lång tonåring inom kort.

Nu ska det börjas blogga igen, inte ska ni behöva vänta ett helt år tills nästa inlägg =)

Puss och kram